• OB

Klimatpolitikrn är meningslös socialpolitik


2014 gick Kina om Sverige i CO2 - utsläpp per capita. Redan 4 år senare (2018) släppte Kina ut dubbelt så mycket CO2 per capita - en ökning med 100% på endast 4 år

Låt oss för en kort stund antaga att människans utsläpp ligger bakom klimatförändringarna.


Även med detta antagande så ter sig diskussionerna avseende klimatpolitik inom Sverige och EU än mer populistisk.


Varför?


2014 gick Kina om Sverige i CO2 - utsläpp per capita. Redan 4 år senare (2018) släppte Kina ut dubbelt så mycket CO2 per capita - en ökning med 100% på endast 4 år. Med Kinas, Indien, Asien och på sikt Afrikas enorma ökning av CO2 -utsläpp så spelar det ingen som helst roll om hela Europa redan inom 5 år fullständigt slutar släppa ut någon som helst CO2. Världens totala CO2-utsläpp kommer i alla fall att fortsätta öka - och det drastiskt. Innebärande att om nu mot förmodan CO2-nivån på något sätt bidrager till jordens uppvärmning så kan Miljötalibaner o Miljöaktivister stoppa ner Paris och Kyoto-avtalen 1,5 till 2 graders mål i en dokumentförstörare eftersom dessa avtal är helt utan värde.


Kort summering och tankar runt Paris-avtalet.


Förutom de enorma kostnaderna för att ställa om vår egen infrastruktur, transportsektorn, vår tunga industri och så vidare kan man fråga sig hur mycket vi den här gången kommer att behöva betala till andra länder för att bevara vår status som humanitär stormakt och att vara en efter vår befolkningsstorlek främsta sponsorerna av FN?


Grunden till avtalet är uppdelning i två grupper av de 197 länderna som undertecknat. De ”rikaste” länderna är i en grupp som kallas Annex II-länderna. De är Australien, Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Island, Irland, Italien, Japan, Syd Korea, Luxemburg, Nederländerna, Nya Zeeland, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA, Österrike plus EU. Vi kan kalla dem de betalande länderna. Övriga 171 länder är mottagare – ett stort antal av dem korrupta diktaturer.


Annex II-länderna ska presentera egna, frivilliga planer hur de ska reducera CO2-utsläppen så de blir utsläppsneutrala till 2050, det vill säga att utsläppen matchas av till exempel tillväxt i skog eller genom internationella insatser. Sverige har som enda land dessutom lagstiftat om en nollnivå för CO2 utsläpp redan 2045, vilket knappast är realistiskt.


Mottagarländerna, däribland Indien och Kina, kan lugnt fortsätta att öka sina utsläpp med 60 procent av tillväxten i BNP, det vill säga att med en ökad BNP på fem procent kan man höja utsläppen med tre procent. Utsläppsökningarna beror på den industriella utvecklingen i dessa länder. För närvarande byggs eller projekteras cirka 3 500 kolkraftverk i världen. Kolkraft är trots allt det snabbaste sättet att ge människor i fattiga länder tillgång till el och bättre levnadsvillkor. Kina bygger 200 nya flygplatser. Maldiverna bygger en ny, längre landningsbana på utfyllnad i havet ovanpå korallrev.


Förhoppningen är att världen totalt sett om ett antal ospecificerade år ska nå en sorts ”peak CO2” och därefter ska även mottagarländerna gradvis minska sina utsläpp.


De betalande länderna inklusive Sverige ska alltså både dra ner på sina utsläpp till nästan noll, investera i ny infrastruktur med betydligt större elberoende och dessutom bidra till mottagarländerna med ett ansenligt belopp för deras omställning.


Eftersom mottagarländerna anser att dessa pengar är en sorts böter för den ekonomiska utveckling som de betalande länderna haft anser de också att de kan använda pengarna lite som de vill. Vi såg lite sådana reaktioner från Katowice i nyhetsrapporteringen när en delegat från Asien hotfullt ropade ”you must pay”.


Vad kostar detta då Sverige i pengar, om vi ska bidra fullt ut till den utvecklingsfond på 100 miljarder dollar årligen, som Parisavtalet innebär? USAs andel skulle ha varit 41 miljarder dollar. President Trump verkar inte ha gillat den potentiella utgiften.


Sveriges andel skulle bli 1,2 miljarder dollar eller cirka elva miljarder kronor – varje år. Ska vi dessutom vara med och täcka in för bortfallet av USAs 41 miljarder dollar skulle vår årliga ”avgift” vara ca 18 miljarder kronor. Det börjar närma sig hela kostnaden för polisväsendet (22 miljarder) eller halva u-hjälpsbudgeten.


Visste våra riksdagsledamöter om att Parisavtalet innebär potentiella årliga utgifter av denna storleksordning – enbart till denna fond?


Skriven av LH



35 visningar

Information about climate changes ©2019 by Klimatbalans. Proudly created with Wix.com